onsdag 11 maj 2011

En ständig oro!

Att vara förälder till ett barn är ta mig tusan en ständig oro. Oavsett om barnet är livshotande sjuk, snuvig eller kärnfrisk så finns det banne mig alltid något att vara orolig för!

Och även om man som förälder vet att en sak till 99% är ett normalt beteende för åldern så gör den sista lilla, jävla, procenten att allt istället kan kännas 100% galet! Känner ni igen vad jag menar?

Just nu ligger vår stora oro kring Axels matvanor. Axel har alltid varit en krabat som gillar mat ganska bra och har klarat en hyfsad viktuppgång på det. Sen började han ju röra på sig allt mer, krypa och vara aktiv till tusen, men var fortfarande väldigt glad för mat, viktuppgången avtog och på de senaste två månaderna har han ökat ca 100 g per månad. Minns särskilt en månad när han åt och åt och åt så det stod härliga till men på vågen var det ingen större skillnad, men eftersom att han hela tiden ätit bra så har man tagit det lite med ro.

Paus i berättande; Den stora grejen med hela vår viktnojja grundar sig i att vi vet att Axel måste väga runt 10 kg för att få göra sin sista operation. Ett "friskt" barn kanske kan få ligga still i sin vikt ett tag för att sen öka igen efter några månader, men den marginalen finns inte för Axel.

Åter tillbaka till Axels matvanor!
Den senaste tiden har han inte alls någon matlust. Vällingen till morgon och kväll som han tidigare slukat ca 220-250 ml av per tillfälle är inte alls lika poppis, nu är han tydligt nöjd efter 120-150! Gröten går fortfarande hyfsat med lite trugande, middag och lunch går bra i några skedar sen är han nöjd. Det går absolut att locka i honom lite till vid varje måltid genom att sjunga, och leka med leksaker men ändå inte lika bra som förr!

Detta kan säkert grunda sig i massor av saker! Resor till Lund med undersökningar och resan till stockholm har säkert satt sina spår. Kanske tänder på g, orolig i magen eller allmän 1-års trots kan också vara anledningen! ELLER kan det bero på hans hjärtfel, han kanske inte orkar?

Därför, ska vi nu få prata med en dietist som ska kolla på hans matvanor och titta om det finns nåt vi kan hjälpa honom med! Många säger: men han är ju så fin, han är ju inte alls smal och tanig, det är ingen fara, åh vad ni är nojjiga! Ja, det är vi och det är säkert ingen fara, men OM det är fara, och OM han inte går upp som förväntat innan operation, det är två OM som vi inte är intresserade av att vänta på att se! Så om vi kan hjälpa honom på något viss så ska vi minsann göra det!

Och om ett samtal med dietist, och hennes tips är en lösning så tänker vi ta och använda oss av det!

/bloggpappan

5 kommentarer:

  1. Det tycker jag ni absolut skall kolla med dietisten om.. Bättre att göra en koll för mycket och kanske helt i onödan..

    Ha en fin dagoch hoppas aptiten återkommer, för jag hoppas att det "bara" är aptitfrånvaro..

    //Mia

    SvaraRadera
  2. Tycker också att det är bättre att kolla en gång för mycket.

    SvaraRadera
  3. Viktnojjor och barn är precis som ni skriver så jobbigt. Vår store TB matvägrade från jag slutade amma (11 månader gammal) tills för två års sen (han är 15 nu). Vi har slitit hårt med hans alla matidéer och annat så.....Förstår er precis - särskilt eftersom det finsn viktmål för er.

    Kram Mia

    SvaraRadera
  4. Det är superbra med hjälp av en dietist. Vi har vår dietist att tacka för väldigt mycket, ingen har kämpat som hon för att få Leo att äta. Jag förstår er oro, själv är vi tillbaka på 9,1 kg nu.

    SvaraRadera
  5. Hur mycket vägde han senast?

    SvaraRadera