återhämtning frågetecken

Idag skulle vara återhämtningens dag efter Axels stora ingrepp igår!
Men nä, inte riktigt så har det blivit.

Dagen började med att vi ringde till avdelningen när vi vaknat vid sju-tiden och frågade hur planeringen ser ut och framför allt hur han mådde. Vi fick till svar att natten hade gått fint och alla hans siffror var fina. Han hade dock samlat på sig lite vätska i ena lungan men det skulle lösa sig under morgonen och man förväntade sig extubera hans respirator vid middagstid. Så vi åt frukost i lugn och ro och gick strax efter åtta till vårt hjärta bara för att få sitta vid hans sida och pyssla om honom.

Vid ungefär tolv så bestämde man sig för det var dags att ta bort respiratorn. Jag hade ju färskt i minnet hur "bra" och "smärtfritt" det hade gått att ta bort den vid förra operationen så när dom frågade om vi ville vara kvar så kändes det ok.

Men oj, det fick jag snart ångra. Detta hade jag verkligen inte behövt se, men samtidigt så var det skönt att kunna vara vid hans sida även om vi inte kunde påverk nåt! Jag ska berätta!

Efter att man tagit bort respiratorn så hade Axel mängder av slem i luftrören och hals och näsa och detta gjorde det i stort sett omöjligt för honom att andas riktigt utan att få panik. Så in med sugslangar i alla möjliga hål för att få bort slem, men det kom hela tiden nytt. Dessutom så verkade det som att han behövde lite övertryck i lungorna för att kunna andas så mycket syrgas på! Man inhalerade också ventulin och adrenalin om vartannat för att vidga luftgångarna, han fick också cortison för samma verkan. Något bättre blir det, men personalen får fortsätta kämpa.

Efter en och halv timme ungefär så anser man att läget lugnat sig och narkosläkaren, som har ansvar för extuberingen, går ifrån Axel. Bara någon minut efter detta hör jag hur det bara tar stopp i Axel, han blir blåare och blåare, han börjar sprattla och man ser paniken på honom även om han inte ännu har öppnat ögonen för oss. Sköterskorna börjar att skaka honom lite lätt, men ser snart att det inte hjälper. AKUTknapp trycks in och på fem sekunder är där tre narkosläkare och minst sex sköterskor på plats.

Paus i berättandet: Man måste ge dom credit för hur jävla bra dom är, svårt att kanske förstå när jag beskriver det men vilka proffs dom är. Så fort knappen trycktes in så tig det max fem sekunder för tre narkosläkare att stå runt sängen. Alla sköterskor som kom visste sin uppgift, en öppnade dörren full så att sängen verkligen skulle kunna komma ut om det behövdes, en sköteska skötte höj och sänkningen vid sängen och några assisterade narkosläkarna och en sköterska tog hand om oss! Riktigt proffsiga! Sätt det i jämförelse med detta: Vi sitter vid tv:n och skriker oss blåa på hur jäkla bra ronaldo är som kan kicka bollen till 500 och dribbla bort tre man, han tjänar en halv miljar om året... hur viktigt är det, hur många liv räddar han??

En sköterska tog hand om oss, tog oss till ett annat rum och talade med oss lugnt och sanningsenligt att så här är det och detta kommer hända. Efter en stund kommer nästa sköterska in och säger att Axel fått en slempropp på fel ställe och att han tillslut löste det på egen hand. Sköterskorna fixar saft och kaffe till oss, och börjar febrilt leta efter mariekex som skulle finnas. Hittade inga, utan bestämde sig för att minsann skulle vi ha fika och gick till personalrummet och hämtade två rejäla bitar av deras princesstårta! Bara en sån grej =)

Medans vi har lugnat oss och sitter med en sköterska och pratar och fikar så kommer narkosläkaren in och förklarar mer för oss. Han säger att detta var det slem dom visste fanns och som man väntat skulle komma, men kanske inte såhär. Han säger också att det finns mycket mer, men förhoppningsvis ska det inte bli lika dramatiskt att få upp det! Och för att hjälpa honom med andningen så får han hjälp av en maskin som hela tiden håller trycket och utvidgar lungblåsan.

Klockan hade nu hunnit bli närmre två och vi går tillbaka till axel för att kolla till honom och sen gå och äta en bit mat. Han är fortfarande vår fina prins där han ligger!

Vi mötte sen upp Carl och gick ner på stan för att äta en pizza. Direkt en tillbaka till Axel och där har vi suttit tills åtta. Under tiden vi satt där hann vi prata massor med sköterskorna och även Axels rumskamrat Sam, eller hans föräldrar rättare sagt. Riktigt trevliga och Sam har precis gjort den op som Axel gjorde när han var nyfödd.

Under kvällen har vi återigen fått chansen att träffa världens bästa Jens som kom in för att kika till sin patient, han berättade också att det som hänt idag var som förväntat och han var fortsatt mycket nöjd med Axels operation. Säger Jens det så litar vi på det!! Axel behöver bara tid!!

En liten parantes för att förklara lite hur Jens är: Jag passade på att tacka Jens för ett bra jobb och sa till honom: att han var fantstisk, men det vet du väl redan??
Han tittar ner på sina skor, ser ut att rodna lite och svarar: äh, jag försöker bara göra mitt jobb... och så ler han lite och går ut genom dörren!

Christiano Ronaldo var det va?????

Nu ska vi snart tillbaka till Axel en snabbis efter kvällsmackan för att säga godnatt!

Godnatt också till er!